Jag gör illa mig själv genom att andas. Det borde inte få vara såhär för någon. Men ändå så är det min vardag. All är en stor fet lögn. Alla nya vänskaper, kärlekar. Allt har bara spolats tillbaka igen och jag sitter längst fram i bussen påväg till det förflutna. Jag sitter och ser på hur allt jag kämpat för att bygga upp rasera bit för bit sekund för sekund, allt faller äntligen på plats men åt fel håll. Ett omvänt pussel.
Men varför måste det vara såhär? varför händer det just mig? är jag helt enkelt inte menad att leva ett normalt liv? det kanske inte finns på min karta över huvud taget. Eller så är det jag som är den felande läken i hela bilden. Det är ju så det brukar vara och det är så jag fått lära mig att det är nyligen.
Jag försöker på alla sätt och vis att få ett någolunda grepp om vad det är jag gör för fel. Men jag kan inte se det, och verkligen inte den här gången. När jag kämpat mer än vad som är möjligt för mig att kämpa, gått med stora gråa ullnystan omlindade kring mina fötter. Och hört hur stegen gjort ont att ta. Men jag har redan sett allt det här och nu går det i repris igen. Som nån fredags film som går på 3an kl 10 på morgonen en mulen söndag när alla ligger hemma och är bakis och dragit hem ett ligg och inte ens är vakna. För vem fan sitter vaken eller vaknar för att få se en film man missat i helgen? då laddar man ner skiten istället. En jävligt bra beskrivning av mig. Jag är den där jäkla söndagsreprisen. En bortglömd söndagsrepris som alla vill se men inte orkar anstränga sig för att gå upp och verkligen titta på när det gäller.
Kommer ni ihåg lukten hemma hos andra? en helt främmande värld av lukter och minnen samlat i en liten lägenhet. Jag blev alltid lika faschinerad av att mina vänner hade så mycket att visa och att de var så mycket mer än vad jag såg i skolan. Dom hade också ett rum med en säng i där dom bukade sitta och gråta. Eller en soffa där de kollade på filmer med sina föräldrar.
Min kompis ida (tror att hon hette så) hade en bror hemma och varje fredag så brukade vi alltid komma på egna ramsor av de som gick på tv.. kommer ni ihåg dom? 1 2 3 4 jag är en partymyra. Kommer aldrig ihåg vilket program det var. Jag kommer knappt ihåg något alls från när jag var liten. Bara små enstaka minnesbilder från vissa händelser.
Som när morfar hade planterat en lilja ute i skogen och han tog med mig och min bror så att vi skulle få se hur fin den var.
Det är såna här tankar som kan vandra runt i mitt huvud ofta.. jag tappar fokus och struntar i allt annat. Och nu vill jag inte gå hem. Jag vill dra en lina och dra ut med roligt folk och någon snygg kille som älskar mig och som pussar mig ofta på kinden och säger att jag är hans. Jag vill ha på mig en vacker blommig kort klänning och ha perfekt hy och ha vänner som bryr sig om mig på riktigt. Jag vill dricka dyrt vin ur plastglas bara för att vara lite rebellisk. Lite sån är jag. För jag märker ändå ingen skillnad på bra och dåligt vin. Inte bra eller dåliga vänner för den delen heller. Vänner är lite som dyrt vin för mig. Man kan lägga en massa pengar på ett dyrt vin som enligt alla ska smaka helt underbart, men jag har aldrig märkt någon skillnad, och anser att det billigare vinet smakar godare. Det jag gör nu är en sån där fin metafor, för att ju mer man kämpar och anstränger sig, så smakar inte vinet bättre, och inte blir vännerna bättre för det heller.
Nej jag föredrar att hålla mig till 124 kronors vinet, som smakar helt okej, och som finns där och som man lätt kan byta ut och köpa nytt om det skulle vara några problem utan att behöva slösa en förmögenhet.
För jag orkar inte kämpa mer. Och jag orkar inte se det fina vinet gå hand i hand med ett lyxigt glas jävla Whiskey.
Dom fina vinerna kan köra upp något i röven och ta sina preppy asses tillbaka till vilken vingård som dom nu än kom ifrån. För att för den här sorliga trasiga söndagsreprisen räcker det med tre apor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar